Sedan det första fröet till Färnebo såddes 1977 har resandekurser varit vårt signum. Då reste ett gäng ungdomar med gamla SL-bussar till Ghana och bodde i kollektiv i Österfärnebo. I dag tar vår nya kurs Rättviselinjen vid i samma tradition med en resa till Sápmi där man kommer lära av den samiska kampen mot kolonialism och för mänskliga rättigheter.

Men vad har det blivit av alla de tusentals deltagare som gått på Färnebo genom åren? Och hur har resandekurserna präglat dem och deras liv?

Anna Lindqvist är verksamhetschef på organisationen MÄN som arbetar för jämställdhet och mot mäns våld. Men hennes resa för att börja arbeta i civilsamhället började en höstdag 1994 just på Färnebo.

Hur hamnade du på skolan?

– Jag hade precis gått ut gymnasiet och hade fått tips av min kusin. Jag blev helt hooked på Färnebo på en gång! Jag tyckte det var helt fantastiskt, man samlades kring att man var engagerad och intresserad av globala frågor och rättvisefrågor.

Anna gick en resandekurs med tema ”folkbildning” som reste till Tanzania under tre månader. Senare var hon även handledare på en kurs som hade Ecuador som destination. 

– Att gå på Färnebo kastade iväg mig i den stora frågan ”vad ska jag göra med mitt liv?” I Sundsvall där jag växte upp hade jag en ganska begränsad idé om vad kan man jobba med, men på Färnebo blev en massa möjligheter synliga.

– Jag visste knappt att man kunde jobba med bistånd och med politiska frågor. Men Färnebo fick in mig på ett nytt spår och efter min utbildning jobbade jag flera år i Latinamerika med freds- och ungdomsfrågor, senare på Kvinna till Kvinna och efter det på Forum Civ som sakkunnig på jämställdhet och bistånd i krig och konflikt. Innan jag hamnade på MÄN för 10 år sen.

Varför tycker du att man ska gå på Färnebo om man kanske drömmer om att jobba med bistånd, jämställdhet eller fredsfrågor?

– För att det ger en möjlighet att vara på marken och i kontakt med folkrörelser och med människor som engagerar sig för sina rättigheter. Färnebo samarbetar ju bara med organisationer som verkligen är gräsrötter, folkrörelser och organisering underifrån, så det ger en enorm möjlighet att lära sig nånting om frågorna på riktigt och inte bara läsa om det.

Varför är det viktigt i biståndsvärlden tänker du?

– Därför att det är det som det måste bygga på, människors egen kraft att förändra sin egen vardag och verklighet och att utkräva ansvar i de demokratiska strukturer där man själv är. Det finns inga universallösningar om hur man ska göra, men att resa på det sättet och plugga på det sättet som man gör på Färnebo ger en möjlighet att förstå det lite mer på djupet.

Sedan den allra första resandekursen på Färnebo har även boendet i kollektiv varit en viktig del av internatkurserna i Österfärnebo. Det kommer det också att vara på den nya kursen Rättviselinjen. Genom att dela hushåll och vara delaktig i utformandet kursinnehållet blir kurserna också en skola i demokratiskt beslutsfattande.

– Jag tänker att man lär sig otroligt mycket handfasta saker av det! Hur man riggar bra processer som gör det möjligt för folk med olika förutsättningar att delta, hur man kan tänka kring att skapa platta och kreativa processer. En del av de här sakerna kan man inte heller få i något slags komprimerat kortformat. Jag tror verkligen att det här att bo tillsammans, göra den här processen och att låta den få ta tid skapar förutsättningar för att man också lär sig saker på djupet. Det är något annat än att åka i väg på en studieresa i 10 dagar eller läsa på distans.